Förra veckan böts Hellströms fantastiska musik ut mot Winnerbäcks i mina lurar. Då kände jag verkligen att det var höst! Trodde i somras att jag höll på att tappa Lars, men efter konserten som jag och Lydia var på har vi funnit varandra igen. Att det är höst gör allting ännu bättre.

 

Det är konstigt det där. Att man har vissa perioder, då man behöver en viss musik för att må bra. Då en viss musik förbättrar allt i höstmörkret. Då det kittlar i hela kroppen när man hör en låt man kan känna igen sig i.

 

Hellström och Winnerbäck är mina favorit artister. De sätter ord på allt man inte kunnat sätta ord på själv. De förklarar så bra hur saker känns och är.

 

När vi var på Lars i augusti hörde jag en låt som jag letat efter enda sen dess. Det var en så video i bakgrunden när den spelades, och allt var så fint. Jag hittade den låten förra tisdagen, klockan fyra i oktober, strax innan det mörknar.

 

 

 

Ah, nej, mycket bra! Dethär har blivit en utav mina nya favoritlåtar bland alla som Lasse har gjort. Första raderna är så bra! Jag orkar inte.

 

Aa, nej, här försökte jag skriva ett lite halvseriöst inlägg om musik. Ojojoj.. Gick väl sådär om jag får säga det själv, haha. Låter som jag är en "såndär" som påstår sig inte kunna leva utan musik. Så är det inte. Det kan vara väldigt trevligt med musik, och visst kan det få en att må bättre, men om jag skulle vara så besatt att jag trodde att jag skulle dö utan det, ja, då vore jag rädd.

 

Nu ska jag sova. Godnatt!